“The sky is the limit”

Tue, 19 May 2009 23:29:32 +0200

E-strategi säger mig ingenting. Vadå e-strategi? En strategi över hur vi ska använda oss av elektronik? Varför skulle vi behöva en strategi för det? Är inte det ganska så självklart?
Det var de första tankarna som snurrade i mitt, lilla elevhuvud när jag och Johanna kom in i montern där arbetsmöte 1 skulle hållas. Försökte läsa lite i ett häfte men ska jag vara helt ärlig så var det lite svårt att förstå konceptet. Vad i hela världen är så svårt för alla att acceptera vad gäller IT? Eller är jag blåögd som inte ser problematiken?
”The sky is the limit” inleddes debatten i bås ett. Log lite när jag hörde orden, bra början. Nog har vi hört det x antal gånger på YBC och är nog ändå lite av vår slogan. Så de använder dessa uttryck även där uppe? Kanske hela världen gör det… Men är det något som vi säger mer än menar? Vi på YBC har satt himlen som den enda gränsen och det ger ju oändliga möjligheter. Jag kan med gott samvete säga att vi som skola och jag som elev är bra på att inte stoppas av gränser eller tänka inom några ramar. Vi uppfostras att inte vara som alla andra, det borde ingen vara eller bli tillsagd att göra. Trotts detta går det inte att förneka att till och med jag ibland tänker. ”Nej, det där går nog inte” eller ”det kanske inte är någon vidare realistisk idé”. Tankarna som ibland stoppar en känner ni säkert igen. Den där osäkerheten att det är orealistiskt, onyttigt eller rent utsagt förödande för det gamla och trygga. Jag vet också vad det är. Hur mycket kan vi då säg att vi bara låter himlen stoppa oss? Tycker inte att vi ska missbruka orden. De betyder så otroligt mycket och står för något att sträva mot. Så när orden ”the sky is the limit” landade i vår lilla sal höjdes mina förväntningar till skyarna.  Lite btw bara…
Efter en liten stund började jag få grepp om vad e-strategi är. Mina första reaktioner var två: 1) oj, vad omfattande ämne, för mig är ju elektroniken mer än bara hårdvara. 2) Hur kan det behövas en strategi för att genomföra något, för mig, så självklart.   Jag kanske är blåögd. Eller ja det är jag bokstavligen, men kanske förstår jag inte hur mycket det ligger bakom. Kanske är det så, det har jag svårt att bedöma. Samtidigt har jag väldigt svårt att acceptera det faktum att de sitter och planerar och diskuterar det som är vardagsmat för mig, sådant jag tycker är både självklart och normalt. Är det inte ironiskt ändå.
En av talarna i panelen var rektorn ifrån Björknässkolan i Nacka. Skolan har samarbetat med Microsoft för att öka IT vänligheten på skolan och blev till och med i februari utsedda till en av tolv innovativa skolorna i världen av just Microsoft. Tycker att det är grymt jobbat och kul att skolorna tar sitt ansvar. Grattis Björknäs och välkomna in i den nya världen.  Samtidigt kan jag inte annat än bli orolig. Kikar man på den kommunikation som skett mellan Microsoft och skolan så finns det en del saker som jag suckar åt när jag läser. ”…fick denna förfrågan beror på att vi under många år arbetat med att implementera IT som en naturlig del i undervisningen och i elevernas lärande”. (Björknäs beskriver Microsofts motivering)  Jätte bra att ni tar itu med problemet… Eller vänta! Vilket problem egentligen? Behöver vi jobba för att ”implementera” IT i ungdomarnas vardag? Är inte vi ungdomar redan grymt duktiga på att både kommunicera och hitta det vi söker i havet i datorn? Skulle det inte räcka med att ge dem möjligheten? Kanske vi återigen är tillbaka till ”the sky is the limit” problematiken. Varför kan vi inte låta himlen vara begränsningen och låta eleverna hjälpa oss att skapa nätvärk, portaler och arbetsplatser. Eller skulle eleverna inte klara det? Tre argument till att jag svarar nej på föregående fråga, 1) elevrena kan många gånger mycket mer om IT än vad lärare/pedagoger/rektorer kan 2) eleverna är de som ska använda alltihop så om var och en får vara med och lösa problemen skapar vi ett användarvänligt nätverk 3) ungdomar ser inte ”the sky is the limit” som ett ordspråk utan som verkligheten
I själva verket tror jag att det är ledningsgrupper som känner osäkerhet i frågor som IT. Det är ledningsgrupper och liknande som trycker på bromsen. Ja, det är ju i alla fall inte eleverna. Men vi får inte låta osäkerheten göra oss rädda. Lita på de underbara ungdomar som du omges av. För en dialog med dem. Förklara dina oklarheter, blotta dina svagheter och bjud på dina kunskaper. Inget är mer uppskattat. Då är det okej att misslyckas. Men det är aldrig okej att inte våga pröva.
Så e-strategi kan tyckas viktigt, för mig mindre viktigt och för vissa endast ett ord på tyda.se. Oavsett så måste du, för att till exempel skapa en bra e-strategi, först hitta din egen strategi. Du måste bestämma dig för att det här är något som är fantastiskt och lärorikt, viktigt och intressant och något du tycker det är värt att jobba för. För ingen har sagt att det är lätt, men jag tror att många gör det mer invecklat än vad det är. Våga pröva, ingen kommer klandra dig. Om himlen är din begränsning så kan ju inte mycket bli fel, eller hur?
Nästa gång du hör eller ser orden ”the sky is the limit” så vill jag att du inte bara förstår dem, du ska tro på dem och bestämma dig för att det är sanningen i det du jobbar för. När du kommit så långt, då har du himlen runt hörnet…

Hur ska vi lära oss samarbeta för att lära ännu mer?

Thu, 23 Apr 2009 12:40:39 +0200

Det är synd. Det är synd att vi är så fokuserade på våra mål att vi inte en sin gång orkar bry oss om alla runt omkring. Så kan jag känna när det kommer till grupparbeten. Det ända som gäller är att få så bra betyg som möjligt på sin egen del och om de andra i gruppen tabbar sig så får det vara på egen bekostnad. Att till och med grupparbeten blir individuella. Det är ju enklast så; man säger att ”nu jobbar vi i grupp”, man delar upp arbetet mellan sig, gör sin egen del, struntar blankt i hur det går för alla andra, struntar i att ta till sig de andras kunskap (om det så klart inte ger dig en fördel) för att sedan bli betygsatt. Det är ju enklast för läraren också, att se vad just DU har gjort och de innebär mindre tid och energi till att ta till sig vad grupperna verkligen gjort. Enklast är när alla sköter sig själva. Så varför jobbar vi i grupp?
Det är synd. Det är synd att inte alla förstår värdet i att vi är fler än bara en elev i varje klass. Att vi alla är olika och lär olika saker på olika sätt. Jag tror jag har insett värdet i att arbete med andra. Det finns 3 fördelar med att arbeta i grupp: 1. Man har roligare 2. Man lär sig mycket mer 3. Det är trotts allt nödvändigt att lära sig arbeta tillsammans om man ska lyckas senare i livet
Jag tycker att skolor skulle kunna bli tio gånger bättre på samarbete. Inte bara mellan eleverna själva men även starta samarbete med andra skolor och företag. Varför ska vi göra allt själva när vi istället kan ta hjälp av varandra. Det BLIR tio gånger bättre om alla gör det just dem är bra på. Man kan nästan säga att skolan borde lära sig lite mer om stordriftsfördel eller skalekonomi.
Rytmus är ett musikergymnasium och självklart är alla där grymt galet duktiga på att sjunga och spela. Men vad är jag bra på? Jo, jag tycker om att göra hemsidor och marknadsföra och jobba med event av olika slag. Så jag gjorde en hemsida till ett band och idag jobbar jag som deras ”manager”. Ni anar inte hur kul och lärorikt det är och har varit. Att utveckla sin egen talang genom att ta till vara andras. Det är det samarbete handlar om! (om ni vill se hemsidan kan ni klicka på Billion Ocean uppe i menyraden)
Det är synd att inte dagens skola har lärt sig hur vi kan samarbeta för att nå bästa resultat. Men jag hoppas att vi kan ändra på det, framtiden ser trotts allt ljus ut.

Datorer och Bakelser

Mon, 20 Apr 2009 23:36:49 +0200

Jag tror nog att många redan bloggat om den underbara frihet och det kreativa lärande vi får genom våra kära macbooks. Men om jag ska ta allt det här ett steg vidare då? Och utmana tanken på att det här kanske inte bara är en förmån. Eller?

Ibland är datorn som en bakelse. Missförstå mig rätt, men den är verkligen frestande. Den gamla skolans lektioner blir helt plötsligt väldigt, väldigt tråkiga i jämförelse med allt viktigt och roligt som man kan göra på datorn. Jag som älskar att marknadsföra kan ibland känna hur fokuset kan dra iväg till denna o så viktiga och intressanta del av mitt liv. Jag tror ni förstår vad jag menar. Vart mitt, kreativa, problem ligger.

Men så började jag fundera. Har ändå inte detta problem snarare blivit ett sätt att lära sig ännu mer? Låter konstigt men jag tror det är sant. Datorn ger ju som vi alla säkert någon gång sagt hur många möjligheter som helst. Vad lär vi oss av detta? Jo, hur viktigt det är att kunna prioritera. Att bland all mångfald kunna välja vad just du tycker är viktigt och dessutom hålla fast vid ditt val. Vad kan vara en bättre egenskap hos en människa än att vara bra på att välja I ett hav av idéer och möjligheter, prioritera och dessutom genomföra det fullt ut?

Varför ska inte en tjej eller kille på 17 år kunna utmanas på samma sätt som de kommer göra om tre år. För det är vad det handlar om. Vi kommer ha samma utmanande möjlighet om bara några år. Hur grymt skulle det inte vara om vi redan då vet hur vi ska hitta vår väg och prioritera?

Skolan kan inte alltid och ständigt skydda eleverna från det som finns där ute. Lärare kan alltid bara ge eleverna ett val. Lite på dem, de fixar det tillslut, jag lovar! Och om de nu väljer att marknadsföra ett band istället för att läsa om Napoleons fälttåg, ja då är det den individens prioritering. Skolans viktigaste egenskap och uppgift är att de kan påverka och hjälpa en elev till det hon eller han vill och samtidigt utveckla dig som individ. Tänk så mycket vi litar på skolan! Varför skulle inte skolan lita på sina elever?

Jag vet att alla är rädda för grädde och ja, det finns det I en bakelse. Men fett finns överallt, det kan vi inte förneka. Så vi måste lära oss att hitta den balans som passar oss. Så en vädjan till er som faktiskt lovat att hjälpa oss. Dölj inte sanningen, lär oss hantera den!

För visst älskar vi bakelser!?